Tafsir litteraturens historiska utveckling
– En översikt baserad på Yasir Qadhi
1. Profetens tid: Ursprung och direkt förklaring
Tafsir som vetenskap började redan under profeten Muhammeds livstid. En av hans centrala uppgifter var att förklara Koranens innebörd, vilket bekräftas i versen 16:44:
”Vi har uppenbarat Koranen för att du skall klargöra för människorna allt som sänts till dem.”
Under denna period var tafsir relativt okomplicerad, tack vare tre faktorer:
- Följeslagarna bevittnade uppenbarelsen och kände till kontexten bakom varje vers.
- Deras språk var identiskt med Koranens, vilket underlättade förståelsen.
- Profeten själv fanns tillgänglig för att ge förklaringar vid behov.
Ett exempel är versen 6:82, där följeslagarna undrade över innebörden av ”orätt”. Profeten förklarade att det syftade på shirk – att sätta medgudar vid Guds sida.
2. Följeslagarnas period: Systematisering och språklig förankring
Efter profetens död blev följeslagarna de första systematiska uttolkarna av Koranen. De använde:
- Koranen själv
- Profetens uttalanden
- Arabisk grammatik och retorik
- Personligt ijtihad
- Förislamiska och judisk-kristna traditioner
Bland de mest framstående följeslagarna inom tafsir nämns:
- Ali ibn Abi Talib
- Ibn Masʿūd
- Ibn ʿAbbās
- Ubayy ibn Kaʿb
- Zayd ibn Thābit
Ibn ʿAbbās betraktas som den mest lärde, och profeten bad (utförde Duaa) särskilt för hans förståelse av Koranen. Hans tolkning av vers 110:1 som en föraning om profetens död är ett känt exempel.
Följeslagarna kommenterade inte varje vers – endast där missförstånd kunde uppstå. Deras tafsir var ofta kortfattad och baserad på språk, poesi eller kontext.
3. Efterträdarnas period:
Regionala skolor och utvidgade källor
Efterträdarna (tābiʿūn) tog över och byggde vidare på följeslagarnas arbete. De lade till följeslagarnas tolkningar som en ny källa. Tre stora kunskapscentra uppstod:
- Mecka: Ibn ʿAbbās’ elever som Mujāhid, ʿIkrimah, Ṭāwūs och ʿAṭāʾ ibn Rabāḥ.
- Medina: Ubayy ibn Kaʿbs elever som Abū al-ʿĀliyah och Zayd ibn Aslam.
- Kufa: Ibn Masʿūds elever som ʿAlqamah, Masrūq och al-Aswad.
Under denna tid ökade användningen av israeliyyāt – judisk-kristna berättelser – ofta förmedlade av konvertiter som Kaʿb al-Aḥbār och Wahb ibn Munabbih. Skillnader i tolkning blev fler, och vissa förfalskade berättelser började cirkulera.
4. Sammanställning:
Från muntlig tradition till skriftliga verk
Tafsir började nu skrivas ner, först som delar av hadithsamlingar. Tidiga namn inkluderar Sufyān al-Thawrī och Ibn ʿUyaynah, men deras verk har inte bevarats intakta.
Senare började självständiga tafsirverk att produceras. Ett av de tidigaste omnämnda är al-Farrās diktamen av hela Koranen. Det första stora verket som täckte alla verser var al-Ṭabarīs tafsir (d. 310 e.H.), som kombinerade berättelser, grammatik, qirāʾāt och ijtihad.
Andra viktiga namn från denna era inkluderar Ibn Abī Ḥātim, al-Ḥākim och Ibn Mardawayh.
5. Specialisering och sekteristisk utveckling
Under den fjärde perioden minskade beroendet av återberättelser. Istället ökade användningen av ijtihad och sekteristiska tolkningar – exempelvis Muʿtazila eller rättsskolornas tafsirverk.
Isnāden (kedjan av berättare) började försvinna, vilket ledde till fler svaga eller fabricerade rapporter. Ett exempel är vers 1:7, där profetens tydliga förklaring ignorerades till förmån för flera alternativa tolkningar.
6. Modern tid: Mångfald och syntes
Den femte och pågående perioden kännetecknas av:
- Kategorisering: berättelsebaserad, rationell, juridisk, polemisk, språklig tafsir
- Försök att kombinera flera metoder i ett verk
- Ökad tillgång till klassiska och moderna källor
