Kapitel 2, Kon Del 1 av 5
Kapitel två, som innehåller 286 verser, är det längsta i Koranen. Det uppenbarades i Medina och titeln, Kon, kommer från berättelsen om kon som nämns i verserna 67–73. Profeten Muhammed – må Guds nåd och välsignelser vara över honom – sade att allt har sin höjdpunkt, och Koranens höjdpunkt är Kon. Det flyter lätt från ett ämne till ett annat och dess huvudsakliga mottagare är de troende, judarna i Medina och hycklarna. De medinensiska kapitlen fokuserar på att bygga ett starkt muslimskt samhälle, och detta kapitel behandlar många sociala, kulturella, ekonomiska, politiska och juridiska frågor.
Verserna 1–7: En vägledningens bok
Kapitel 2 är det första av 29 olika kapitel som börjar med en kombination av arabiska bokstäver. Dessa kombinationer består av fjorton bokstäver, och kapitel två börjar med alif, lam, meem. Gud uppenbarade ingen specifik betydelse för dessa kombinationer, även om teorier har föreslagits inom den islamiska lärdomen.
Detta är boken – en vägledning för dem som är gudsmedvetna. I det inledande kapitlet lärde Gud oss hur vi ska be om vägledning, och i det andra kapitlet presenterar Han en bok av vägledning. Det råder ingen tvekan om dess ursprung. Från början betonar Gud att det endast är de med gudsmedvetenhet (taqwa) som kommer att be om och acceptera vägledning.
Det är vägledning för dem som har taqwa, tror på det osynliga, upprättar bönen, ger allmosor av det Gud har skänkt, tror på denna uppenbarelse och de tidigare uppenbarelserna, och tror på det kommande livet. Dessa människor kommer att lyckas. De som förnekar kommer inte att lyssna på Profeten Muhammeds varning. Gud har förseglat deras öron, ögon och hjärtan som en direkt följd av deras arrogans och ihållande synd. Ett stort straff väntar dem.
Verserna 8–20: Hycklarna
Det finns de som säger att de tror, men de gör det inte. De försöker bedra Gud, men utan att veta det bedrar de bara sig själva. Deras hjärtan är sjuka, och en plågsam behandling väntar dem på grund av deras ihållande lögner. När de blir tillsagda att inte orsaka korruption rättfärdigar de sina handlingar genom att säga att de bara försöker ställa saker till rätta eller skapa fred. Akta er för dem som ställer till oreda men inte inser vad de gör. När de blir tillsagda att tro som de andra gör, svarar de hånfullt och kallar de troende för dårar.
När de är med de troende låtsas de tro, men när de är ensamma med varandra hånar de. Gud hånar dem som inte är rätt vägledda och låter dem irra blint. De har köpt villfarelse istället för vägledning. De kommer aldrig att återvända till den rätta vägen. Gud ger oss liknelser för att vi ska förstå Hans vägar. Om vi är omgivna av ljus och vägledning kan Han lätt ta bort den. Och om vi är rädda och söker skydd från en storm kan Gud lämna oss i mörker, för Han har makt över allt.
Verserna 21–29: Tillbe Gud allena
Människor, tillbe Gud, den som skapade er och dem före er, så att ni må vara medvetna om Honom. Han bredde ut jorden, byggde himlen och sände ner regn för att ge er försörjning. Sätt inte upp rivaler till Gud; ni vet att inget kan jämföras med Honom. Om ni tvivlar på uppenbarelsen, försök då att frambringa ett eget kapitel som det. Om ni behöver hjälp, kalla på dem ni har satt upp som rivaler till Gud. Detta är inte möjligt – ni kommer aldrig att kunna göra det – så frukta helvetets eld vars bränsle är människor och stenar. Den är förberedd för de som förnekar.
Profeten Muhammed förkunnar goda nyheter för dem som tror. De kommer att ha trädgårdar under vilka floder rinner. De kommer att få frukter som liknar men inte är identiska med dem de känner från jorden. De kommer att vistas där i trädgårdarna för evigt tillsammans med makar.
Gud ger oss exempel och liknelser; de troende vet att de är sanna. De som förnekar frågar vad exemplen betyder. Gud låter rebellerna gå ännu längre vilse. De som bryter sina förbund eller sprider korruption är förlorarna. Varför skulle ni förneka Gud? Han gav er liv och kommer att låta er dö innan Han ger er liv igen. Ni kommer att återvända till Honom.
Verserna 30–39: Berättelsen om Adam
När Gud sade till änglarna att Han skulle sätta människan på jorden, frågade de varför Han skulle sätta dit dem som orsakar blodspillan och förstörelse. De påpekade att de (änglarna) endast prisar Hans lov och helgar Hans namn. Gud svarade att Han visste sådant som de inte visste.
Adam lärdes namnen på alla ting, men när Gud visade dem för änglarna kunde de inte säga något. Gud befallde Adam att tala om alla namnen för änglarna, och när han hade gjort det påminde Gud dem om att Han hade sagt att Han visste sådant som de inte visste. Gud befallde sedan änglarna att böja sig inför Adam. Alla böjde sig respektfullt utom den olydige Iblis (Satan), som var arrogant.
Adam fick bo i Paradiset med sin hustru. De fick äta fritt och rikligt, men befalldes att inte närma sig eller äta från ett visst träd. Satan frestade dem att trotsa, och de blev utvisade från Paradiset. Gud sade att Han skulle sända dem ner till jorden där de skulle leva en viss tid och några skulle vara fiender till andra.
Han talade sedan med Adam och lärde honom hur man ångrar sig. Gud accepterade hans ånger och sade till Adam att även om de blev utvisade skulle vägledning komma, och de som accepterade vägledningen skulle inte behöva frukta eller sörja. Men de som fortsatte att förneka även efter att budbärare hade kommit skulle förbli i Elden för evigt.
Verserna 40–52: Minns Guds välgärningar
Judarna påminns om sina välsignelser och det löfte de gav till Gud. Tro på denna uppenbarelse som bekräftar er egen skrift. Förneka inte denna Koran och sälj inte de tidigare uppenbarelserna för ett futtigt pris. Frukta endast Mig och blanda inte sanning med falskhet eller dölj sanningen. Upprätta bönen, betala den föreskrivna allmosan och böj er tillsammans med dem som böjer sig. Skulle ni förvänta er att andra ska vara rättfärdiga men själva glömma att vara det? Tänk! De som inte fruktar Gud finner det svårt att vara tålmodiga och ödmjuka.
Minns Guds välgärning över er och hur Han föredrog er framför alla folk i världen. Vakta er mot den Dag då ingen förbön kommer att accepteras. Minns när Gud räddade er från faraos folk, delade havet för er och dränkte faraos folk inför era egna ögon. Och minns mötet Gud hade med Moses i fyrtio nätter. Medan han var borta började ni tillbe en kalv. Ni var orättfärdiga, men ändå förlät Gud er. Kan ni inte vara tacksamma?
