Dina barn och Koranen
Det finns så mycket glädje att uppleva med våra barn när de är små. Ibland kan det vara frustrerande när traditionell undervisning i skolmiljö verkar motverka den glädjen och göra lärandet svårt. Här kommer Koranens roll in. En av fördelarna med att memorera Koranen är att det tränar ”minnesmusklerna” och blir mycket användbart för andra färdigheter i livet när barnen blir äldre. I detta avseende utgör Ramadan en gyllene möjlighet.
När min dotter växte upp var det viktigaste för mig att hon njöt av sin barndom och att det hon lärde sig i skolan var meningsfullt; om det verkligen hade varit värdefullt, skulle det inte ha varit begränsat till ”bakom skolbänken”! Det är vad de flesta barn gör i de flesta skolor: sitter bakom en bänk och lär sig saker utan sammanhang (dvs. livet). Att läsa, skriva och säga lektionen högt är bara andra former av memorering – förstärkning.
För att ge mening åt det min dotter memorerade från Koranen brukade jag dela versernas betydelse med henne och hitta exempel från livet. På så sätt fick orden en innebörd som hon kunde relatera till.
Istället för att låta min dotter sitta och memorera föreslog jag att hon skulle lära sig verserna efter varje bönetillfälle. Eftersom hon var ung motsatte hon sig idén, men eftersom tiden var knapp och hon hade andra läxor att göra blev det faktiskt ett av de få tillfällen då hon kunde ägna sig åt memorering. Med tanke på de positioner man intar under bönen är idén faktiskt ganska logisk, eftersom dessa positioner ökar blodcirkulationen till hjärnan, sträcker ryggraden, vitaliserar nervsystemet och förbättrar koncentrationen.
För att göra en lång historia kort accepterade min dotter att ägna tid åt att lära sig Koranens verser direkt efter varje bönetillfälle. Till sin förvåning upptäckte hon att hon lärde sig snabbare! Än idag läser min dotter Koranen efter varje bön när hon är hemma.
Ett annat förslag är att spela upp en inspelning med relevanta verser; barnen kan göra något annat samtidigt och memorera undermedvetet medan bandet spelas. Om recitationen är i tajweed (vetenskapen om korrekt recitation av Koranen, som inte bara handlar om uttal utan även förståelse), är en person – barn eller vuxen – mer mottaglig. Ett ytterligare förslag är att låta barnen spela in sig själva när de reciterar Koranen. Det kan göra lärandet mer intressant, och de får möjlighet att höra sina misstag och rätta dem när de lyssnar på samma verser reciterade med tajweed. Om dina barn lär sig fem verser utantill och spelar in dem varje dag, kan de lyssna på sig själva som en form av repetition i slutet av veckan; ni kan prata om lärdomarna i de inspelade verserna.
Om dina barn tycker om naturen och gillar att interagera med till exempel fåglar, kan du dela minnen och berättelser med dem från Koranen. På så sätt ger du Koranen mening genom att relatera den till livet som det bör vara.
Allah säger: ”Ser de inte fåglarna, hållna i luften mitt i himlen? Ingen håller dem uppe utom Allah. Sannerligen finns det tecken i detta för ett folk som tror.” (An-Nahl 16:79)
Fråga dina barn: Hur kan flygplan hålla sig uppe i luften? Måste de alltid röra sig för att hålla sig uppe, eller kan de verka stillastående som fåglar? Vad gör att fåglar kan hålla sig uppe i luften? Tillsammans kan ni hitta på en berättelse som passar till denna vers och sedan prata om vad barnen minns om fåglarna.
Allah säger: ”Och till var och en – profeterna Dawud [David] och Sulayman [Salomo] – gav Vi visdom och kunskap. Och Vi lät bergen och fåglarna lovsjunga tillsammans med Dawud.” (Al-Anbiyaa 21:79)
Hur lovsjunger och tillber en fågel sin Skapare? De flesta skulle säga att de inte har någon aning, eller att ”fåglar sjunger”. Tillsammans med barnen kan föräldrar ställa sig upp och visa hur vi ber, för det är så vi tillber vår Skapare, den Allsmäktige Allah.
På detta sätt utesluts inte barnens fantasi från lärandeprocessen, och när de lär sig något från Koranen kanske de börjar undra! Ibland vet vi som föräldrar inte svaret, men det kan vara mycket roligare att ta reda på det tillsammans med våra barn.
