av Sh. Muhammad ibn Abd al-WahhâbI sammanställning av Bilal.se
Kitâb at-Tawhîd som var den första bok som Abd al-Wahhâb skrev har beskrivits bland annat med följande ord: ”This book has worked like an Atom Bomb on the centers of Shirk and the activities of Ahlul Bidcah. The Mushrikeen are shaken.” [[Imam ash-Shawkânî, cit. ar-Raashidee, 2003:3]]
Teologen Salmân al-’Awda diskuterar boken som ett föredömligt exempel på hur man framgångsrikt diskuterar islamiska ämnen utan att bjuda in till sig själv, eller någon egenfabricerad ideologi:
Han inleder varje kapitel med en rubrik för kapitlet;
Sedan nämner han de relevanta verserna ur Koranen
Varpå han lägger fram uttalanden från profeten – över honom vare frid – från källor som al-Bukhârîs samlingar m fl.
Sedan tar han upp ett antal av de frågor som berörs av dessa grunder.
Detta är det tillvägagångssätt han har genom hela boken och det ger en betryggande känsla av att Shaykhen inte kom med någonting eget utan denna förankring. Tvärtom var hans inbjudan till ett efterlevande av Koranen och Sunnah’n, och till tron på Guds enhet (tawhîd). och det är för detta som han av många anses vara sin tids reformator av Islam och har gjort ett stort intryck både inom den arabiska halvön och i världen utanför.
Detta tillvägagångssätt är också ett argument i sig mot att han skulle ha bjudit in till sig själv eller till någon ideologi av eget påhitt.
Boken inleds med ett kapitel om den islamiska formen av monoteism – tawhîd. Detta börjar med följande vers ur Koranen:
”Jag har skapat jinnerna och människorna enbart för att de skall dyrka Mig.” [[Koranen, Kapitel 51 adh-Dhariyat [De Som Virvlar Upp] vers:56]]
Som åtföljs bl a av följande profettradition med Mu’âdh bin Jabal som källa:
Jag red bakom profeten – över honom vare Guds frid och välsignelser – på en åsna och han sade till mig:
”O Mu,âdh, vet du vad Guds rätt över Sina tjänare är, och vad Hans tjänares rätt är över Honom?”
Jag svarade: ”Gud och Hans sändebud vet bäst.”
Han fortsatte, ”Guds rätt över Sina tjänare är att de dyrkar Honom endast och aldrig sätter någonting vid Hans sida. Tjänarens rätt över Honom är att (Han) inte straffar någon som inte sätter någonting vid Hans sida.”
Jag sade, ”O Guds budbärare, får jag ge de glada nyheterna till folket?” Han svarade, ”Nej, informera dem inte så att de sedan förlitar sig på det (nämligen på detta löfte och därigenom försummar sitt tjänande av Honom)”. [[Återberättat i de två Sahîh] {Det vill säga al-Bukhari & Imam Muslim]]
Här summerar han syftet med Guds skapande av människorna, nämligen för att de skall dyrka Gud, och att de skall dyrka enbart Honom. I detta första kapitel och de följande två kapitlen ställer han upp ytterligare principer för tron på den ende Guden. Bokens kommentatorer ser här de tre aspekter av monoteismen som man inom salafismen vanligtvis använder sig av , nämligen tawhîd ar-rubûbîyah (tron på herraväldets enhet) ulûhiyya (att dyrka endast Gud) och asmâ’ wa as-sifât (tron på Guds namn och attribut) [[ar-Raashidee, 2003:1]]
Efter detta använder han tio kapitel till att gå igenom olika former av associationism (shirk). Bland annat tar han upp i dessa sådana företeelser som vi hos Niebuhr tidigare kunde se var vanliga i Arabien, t ex användandet av amuletter, vilka av dessa som kunde medges och vilka som inte kunde medges mm. Vidare diskuterar han samtida vanor som att söka välsignelser (baraka) genom stenar, träd eller liknande, praktiserandet av magi, spådomar, tron på omen och astrologi. Helgonkulten diskuteras också i kapitlet ”Excessive dogma in the righteous persons is the root cause of infidelity of mankind and its deviation from the true religion”
Efter att ha återgett Koranen 4:171, citerar han ibn Abbâs som kommenterar versen
”Och de säger till varandra: ’Låt oss aldrig överge våra gudar – varken Wadd, Suwâ’, Ya’ûq eller Nasr!” [Koranen, Kapitel 71 Nooh [Noah] vers:23]
Med att dessa namn syftar till några av de rättfärdiga (sâlihîn) människorna från Noahs folk. Då dessa dog inspirerade satan dem till att sätta upp statyer till deras ära vid sina samlingsplatser och ge dessa statyer namnen från de avlidna. De dyrkade inte dessa, men då de dog och kunskapen om deras ursprung fallit i glömska började de som kom efter dem att dyrka statyerna.
Han citerar också Ibn Qayyim al-Djawziyyah som säger att de flesta av föregångsmännen (as-salaf) också sade att efter en rättfärdig persons bortgång samlades folk vid deras gravar och gjorde statyer av dem och efter en lång tid kom människorna till att dyrka dessa. [[Abd al-Wahhâb, 1996:78-79; 1997:92-93]]
På detta följer några kapitel om ämnen relaterade till dogmatik där sådant som kärlek till Gud, hopp tillit och förtröstan diskuteras. Han betonar vikten av uppriktighet och undvikandet av riyâ’ dvs att utföra dyrkan mm för att vinna människornas beundran (istället för att söka Guds behag med det) Sedan följer ytterligare 17 kapitel som i detalj behandlar olika aspekter av tawhîd.
Källa: ar-Raashidee, Allaamah Badiuddeen Shah, The Status of Kitaab at-Tawheed and Fathhul Majeed, www 2003, [www.therighteouspath.com] Abd al-Wahhâb, Shaykh ul-islâm al-imâm Muhammad bin, Kitâb at-Tawhîd, Dâr ibn Hazm, Beirut 1998. [denna utgåva försedd med noter ur Fath ul-Majîd - Sharr Kitâb at-Tawhîd av shaykh cAbd ar-Rahmân bin Hasan Âli Shaykh] Abd al-Wâhid Yahyâ, [övers.] Kitâb at-Tawhîd - boken om monoteismen, svensk delöversättning av Kitâb at-Tawhîd (opublicerad). Abd al-Wahhâb, Shaykh ul-islâm al-imâm Muhammad bin, Kitâb at-Tauhîd, Dar-us-Salam Publications, Riadh 1996.
