Sayyidu al-istighfar
I översättning från arabiska och engelska av Bilal.se
Den mest förträffliga av böner om förlåtelse
s-Sayyid al-istighfâr
Om något av vad man kan lära sig ur den och reflektera över
I sammanställning av Bilal.se. Följande text är ett underlag för en föreläsning, som hölls i Islamic Center i Malmö 18/3-2005 i föreningen Svenskt Islamiskt Stöds regi.
* * *
Jag söker min tillflykt hos Allâh, undan satan den utstötte, I Allâh den Barmhärtiges Förbarmarens namn. Prisad vare Allâh, och må hans frid och välsignelser vara över Hans sändebud Muhammed.
Jag skall tala utifrån en duâ – en bön eller åkallan – som kallas för as-sayyid al-istighfâr – den mest förträffliga av böner om förlåtelse. Den finns i imam al-Bukhârîs samling av profettraditioner och lyder:
Med Shaddad ibn Aws – må Gud vara nöjd med honom – som källa att profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – sade: Den bästa av böner om förlåtelse är:
Allahumma! Anta rabbî, lâ ilâha illa Anta, khalaqtani, wa anâ cabduKa.
Wa anâ calâ cahdiKa wa wacdiKa mâ istitactu
Acûdhu bi-Ka min sharri mâ sanactu
Abû’ laKa bi-nicmatiKa calayy
wa abû’ bi-dhanbi.
Fa-ghfirlî, fa innahu lâ yaghfiru dhunûba illa Anta
Oh Gud! Du är min Herre, det finns ingen gudom förutom Du,
Du har skapat mig och jag är din tjänare.
Jag söker min tillflykt hos dig undan det onda i mina handlingar,
Jag erkänner inför dig Dina gåvor över mig, och jag erkänner mina övertramp,
Så förlåt mig, Det finns inte någon som förlåter övertramp förutom Du.
Och profeten – må Guds frid och välsignelser vara över honom – tillade, ”Den som läser upp detta med full tro på det under dagen och dör innan kvällen kommer att vara bland paradisets folk, och den som säger detta med full tro på det under natten och dör innan morgonen, kommer att vara bland paradisets folk”.
Den som reciterar denna bön om förlåtelse med full tro kommer att få komma till paradiset, och det är därför som den kallas för as-sayyid al-istighfâr – den mest förträffliga av böner om förlåtelse.
Att recitera med full tro nödvändiggör någon form av undersökning eller åtminstone reflektion kring vad dessa ord verkligen innebär, för hur kan man recitera något med full tro om man inte vet vad det betyder eller vad det man säger har för innebörd eller verkan inför en själv.
***
Det finns en hel skatt av islamisk visdom och insikt som döljer sig bakom dessa ord och vemhelst som vågar sig på att undersöka dem kommer också att finna den. Något av det jag skall tala om här med utgångspunkt från dessa rader har jag funnit själv – med Guds tillåtelse – och något av det har samlats av de lärde och använts i deras texter där de berört denna ducâ eller dess innehåll. Jag skall inte gå igenom hela bönen, utan jag skall tala utifrån 4 verser ur den.
I denna duâ läser vi:
Oh Gud! Du är min Herre, det finns ingen gudom förutom Du, Du har skapat mig och jag är din tjänare.
Här är ett erkännande om insikten bakom syftet med vår existens. Vi är skapade av Gud för att tjäna Honom. Han säger:
Jag har inte skapat människor och djinner annat än för att de skall dyrka Mig! Jag kräver inte av dem någon näring eller att de skall föda Mig. Det är Gud som är försörjaren, innehavaren av stor styrka. [[ Koranen, Kapitel 51 adh-Dhâriyât [De Som Virvlar Upp] vers:56-58 ]]
Gud är vår skapare men utan ett behov av att skapa oss och Han försörjare utan att vara beroende av någonting. I kontrast är det vi som är i behov av Gud – vi har ett behov av att vara Gudstjänare, och ett behov av att söka Guds försörjning; och den omsorg Han har om Sin skapelse – vi söker detta för vår egen skull, inte för Guds skull utan för att vi är helt förlorade utan Honom.
Gudsdyrkan (ibâdah)
Gudsdyrkan (ibâdah) är i bred bemärkelse en gemensam term för allt det som Allâh älskar och är nöjd med vad gäller uttalanden och inre och yttre handlingar Dyrkan (ibâdah) är tacksamhet gentemot Honom, kärlek till Honom och fruktan för Honom – det är att dyrka Gud med fullständig kärlek och djupaste ödmjukhet.
Ett exempel på en sådan hängivelse finner vi i Koranens uppmaning:
Säg: Min bön och all min andakt, mitt liv och min död tillhör Allâh, världarnas Herre. [[Koranen, Kapitel 61 as-Saff [I Slutna Led] vers: 162 ]]
Och i denna duâ läser vi:
Jag håller fast vid ditt avtal och vid ditt löfte så mycket jag förmår.
Avtalet här är att lyda och följa Allâh; att undvika vad Han har förbjudit, och att hålla fast vid Hans skrift och Hans sändebud. Allâh säger bl a :
O ni som tror! Lyd Allâh och sändebudet och låt inte era handlingar gå förlorade. [[ Koranen, Kapitel 47 Muhammad [Muhammad] vers: 33 ]]
Profeten – över honom vare frid sade:
”Jag har lämnat två ting efter mig och om ni håller er till dem går ni aldrig vilse. De är Allâhs skrift – dvs Koranen – och mitt föredöme – dvs sunnah.” [[ Återgivet i al-Hakim ]]
Profeten – över honom vare frid – sade:
”Allâh säger: ’Min tjänare närmar sig inte Mig med någonting som är mer älskat för Mig än vad Jag gjort obligatoriskt (fard) för honom, och Min tjänare fortsätter att närma sig Mig med frivilliga (nawâfil) handlingar tills dess att Jag älskar honom’”. [[ Återgivet i al-Bukhârî ]]
Och han [Profeten Muhammad frid vare över honom] sade:
”Den som gör en handling (i religionen) som vi inte har påbjudit kommer att få den avvisad.” [[ Imam Muslim ]]
Och han – [Profeten Muhammad] över honom vare frid sade:
”Akta er för innovationer (bid’ah) för varje innovation är villfarelse och varje villfarelse är i elden.” [[ Återgivet i an-Nasâ’î ]]
***
Tecken på att man vördar Guds påbud…
– Kan vara att man är noggrann med att hålla fast vid påbudens natur och gränser;
– Att vara uppmärksam på de mest viktiga elementen, de som är nödvändiga eller rekommenderade;
– Att vara redo att utföra dem korrekt och på rätt tid;
– Att skynda till dem då de har infallit; och att vara ledsen och besviken över att ha gått miste om deras fulla nytta.
Löftet som det talas om
Löftet som det talas om här är Guds löfte om att han straffar; och belönar de som förtjänar detta.
När vi utför våra religiösa handlingar, när vi lyssnar till sådana här ord eller reciterar dem själva då måste vi också stanna upp och tänka efter. Är det sant det som jag säger?
– Är mina handlingar korrekta
– Är de enligt Koranen och profetens sunnah,
– Är de för Guds skull eller för någon annan orsak –
– Eller kommer de att accepteras eller att bli avvisade?
Och vi måste vara beredda till att ställa till rätta varje brist eller tillkortakommande som vi finner när vi ställer oss själva till svars på detta viset.
Och i denna duâ läser vi
Jag erkänner inför dig Dina gåvor över mig, och jag erkänner mina övertramp, Så förlåt mig,
Detta är värdefulla ord med en värdefull innebörd. Den insiktsfulle färdas mot Gud genom dessa två saker:
1 – Insikten om sin själs och sina handlingars brister och tillkortakommanden; och,
2 – Erkännandet av Guds gåvor till honom.
Så som profeten lärt oss att säga i bönen: ”Jag erkänner inför dig Dina gåvor över mig, och jag erkänner mina övertramp”
Att jämföra mellan dessa två är ett av tjänarens många gensvar på Guds uppmaning i Koranen:
”Troende! Frukta Gud, och låt var och en tänka på vad han sänder framför sig till morgondagen! Ja frukta Gud! Han är väl underrättad om allt vad ni gör.” [[ Koranen, Kapitel 59 al-Hashr [Mönstringen] vers:18 ]]
Och medvetandet om Guds gåvor gör också nödvändigt en
– Kärlek till Gud;
– Lovprisning; och,
– Tacksamhet mot Gud.
Detta jämförande och medvetande om sin själs och sina handlingars tillkorta-kommanden gör nödvändigt:
– Ödmjukhet;
– En känsla av behov; och,
– Ånger – och botgörande (tawbah) – vid varje tillfälle.
Och frukten av dessa insikter och detta jämförande är den kärlek, tacksamhet och ödmjukhet som utgör kärnan i Gudsdyrkan så som nämnts ovan.
Den sista raden ur denna duâ som jag tänker ta upp är:
Så förlåt mig, det finns inte någon som förlåter övertramp förutom Du
Detta jämförande som nämnts ovan mellan vad som kommer från Gud, upphöjd och prisad – av gåvor – och från dig själv i form av övertramp och synd – visar också på den disharmoni som råder mellan Guds gåvor som du tar emot samtidigt som du begår övertramp – och den naturliga insikten här blir den att det bara finns två:
1 – Guds förlåtelse och Barmhärtighet, antingen det, eller
2 – Din egen undergång och ruin.
Därför vänder vi oss till Gud, om och om igen och söker hans barmhärtighet och förlåtelse, för det är bara Han som förlåter övertrampen.
Sammanfattning:
Jag har talat utifrån några rader i bönen as-Sayyid al-istighfâr. En snabb undersökning av dessa ord ger många saker att lära sig eller reflektera över:
– Vi är skapade av Gud för att dyrka Honom; så vad är gudsdyrkan, och med vad dyrkar vi Honom?
– Vårt avtal med Gud är att lyda Honom; Avstå från det som Han förbjudit; och det är att följa sändebuden och Hans uppenbarelse.
– Detta därför att vi vet att Guds löfte är sant – Han straffar oss om vi förtjänar det och Han Belönar oss – om vi förtjänar det – Allt enligt Hans vilja.
– Att erkänna inför Gud alla Hans gåvor, samtidigt som man erkänner sina egna synder och övertramp möjliggör en rad saker som är vesäntliga ingredienser i en tro som är konstruktiv och aktiv!
– I betraktandet av gåvorna kommer kärleken och tacksamheten.
– Och i betraktandet av synderna och övertrampen kommer ödmjukhet och bot-görande.
Källa: Ansârî,Abdullâh, Manâzil as-Sâ'irîn, okänt förlag, 1962 Bernström, M. K. Koranens Budskap, Proprius, Sthlm 1998 Sahîh al-Bukhârî, vol 8, bok 75, nr 318 Al-Djawziyyah, Ibn Qayyim, Madâridj us-Sâlikîn, Dâr ul-Hadîth 2003 Al-Djawziyyah, Ibn Qayyim, Ibn Qayyim al-Jawziyya on the Invocation of God, Islamic Texts Society (UK) at-Tahâwî, Abu Jafer, The fundamentals of islamic creed, [abridged Shahr al-Aqîdah at-Tahawiyyah av Ibn abil-'izz], al-Attique publ. Canada 2000
