För Allâhs skull
Abô Idrîs al-Khawlânî (må Allâh vara barmhärtig med honom) sade:
“En dag gick jag in i moskén i Damaskus. Jag fick syn på en ung man som hade ljusa tänder (d.v.s. han sågs ofta le – ö.a.). Ett antal människor hade samlats runtomkring honom. När de var oeniga om något så brukade de fråga honom och lyda hans råd.
Jag frågade vem han var och blev sagd att det var Mo’âdh ibn Djabal (må Allâh vara nöjd med honom). Nästa dag skyndade jag mig till moskén, men fann att han redan hade hunnit dit innan mig och var upptagen med att be. Jag väntade tills han var klar, och gick sedan fram till honom och hälsade på honom med Salâm. Sedan sade jag till honom:
’Vid Allâh, jag älskar dig.’
Han frågade: ’För Allâhs skull?’
Jag svarade: ’Ja, för Allâhs skull.’
Han frågade mig ytterligare en gång: ’Är det för Allâhs skull?’
Jag svarade: ’Ja, det är för Allâhs skull.’
Han tog då tag i min klädsel, drog mig till sig och sade:
’Glada budskap till dig! Jag hörde Allâhs Sändebud (må Allâhs frid och välsignelse vara over honom) säga: ’Allâh, Den Upphöjde, säger:
’Min kärlek är för dem som älskar varandra för Min skull, de möts för Min skull, besöker varandra för Min skull och spenderar välgörenhet för Min skull.’’’”
[Imam Mâlik]
