Islamisk lag finns ingen grund för att använda en månskära eller stjärna som symbol i islam. Dessa symboler fanns inte under profetens tid (frid och välsignelser vare över honom), de fyra första kalifaten [1] eller umayyaddynastin [2]. Istället togs de i bruk under senare tid, och historiker är oense om när de antogs och om vilka som antog dem. Vissa anser att det var perserna medan andra säger att det var grekerna, och att de på något sätt nådde muslimerna. [3] Det sades att orsaken till att muslimer började använda månskäran var att när de erövrade vissa västländer bar kyrkorna där kors och muslimerna ersatte dem med halvmånar varefter denna praxis spreds över den muslimska världen.
Symboler och fanor måste vara i enlighet med islams lära och om det ej finns belägg för att de är religiöst föreskrivna är det bäst att inte använda dem.
Vad muslimer däremot anser om månen och stjärnorna är att de är en del av Guds skapelse, att de varken kan bringa medgång eller motgång och att de inte har inflytande över skeenden på jorden. Gud har skapat dem för att vara mänskligheten till gagn och ett exempel på detta ges i en av Koranens verser:
De frågar dig om innebörden av månens nytändning. Säg: “Den visar människorna tidpunkten då [vissa skyldigheter skall fullgöras] och [tiden för] vallfärden.” [4]
— — —
[1] Kalifat (arabiska: خلافة, khilāfa) kallades de muslimska riken som styrdes av en kalif, det vill säga en ledare som gjorde anspråk på religiös såväl som politisk överhöghet som “ställföreträdare”, den titel Abu Bakr tog när han efterträdde Muhammed som muslimernas ledare år 632.
[2] Umayyaderna (arabiska: الأمويون, al-umawiyyūn, eller بنو أمية, banū umayya; turkiska: Emevi) var en arabisk klan av stammen Qureish. Från den umayyadiska klanen utvecklades efter den fjärde kalifen Alis död den umayyadiska dynastin, som styrde det islamiska riket på 600–750-talen. Den umayyadiska dynastin gjorde stora erövringar och var de första kaliferna som inte härstammade direkt från profeten Muhammed.
[3] Se Al-Taraateeb al-Idariyah av al-Kittani, 1/320
[4] Koranens budskap Kon 2:189
