De stora frågorna

Av: Laurence B. Brown MD
Källa: http://www.thedeenshow.com

Någon gång i våra liv frågar sig alla de stora frågorna: “Vem skapade oss?” och “Varför är vi här?”

Så vem skapade oss? Ateister pratar om big bang och evolutionen, medan andra pratar om Gud. De som svarar “Jag vet inte” är, när allting kommer omkring, ateister. Inte för att de förnekar Guds existens, utan för att de inte bekräftar den.

Big bang kanske förklarar universums ursprung, men det förklarar inte var den ursprungliga materian kom ifrån. Denna materia måste komma någonstans ifrån. Det fanns ju tillräckligt mycket materia för att forma inte bara vår galax, utan miljarder andra galaxer i universum. Så var kom den ifrån? Vem, eller vad, skapade den ursprungliga materian?

På samma sätt kan evolutionen förklara fossil, men den kan långt ifrån förklara kärnan i det mänskliga livet – själen. Vi har alla en. Vi känner dess närvaro, vi talar om dess existens och ber ibland för dess frälsning. Men endast de religiösa kan förklara var den kommer ifrån. Teorin om det naturliga urvalet kan förklara många av de levande tingens materiella sidor, men den kan inte förklara den mänskliga själen.

Dessutom kan de som studerar livets och universums komplexitet inte hjälpa att de bevittnar Skaparens signatur. Om folk känner igen dessa tecken eller inte, är en annan fråga – som det gamla talesättet säger: “Denial är inte bara en flod i Egypten.” (Denial – förnekelse. Uttalas nästan som “the Nile” – Nilen.) Poängen är att om vi ser en målning så vet vi att det finns en målare, ser vi en kruka så finns det en krukmakare. Så när vi ser på skapelsen, borde vi då inte inse att det finns en Skapare?

Föreställningen om att universum exploderade och sedan utvecklades i balanserad perfektion genom slumpmässiga händelser och naturligt urval är föga annorlunda än tanken att om man släpper bomber över en skrotgård, så kommer förr eller senare en av dem smälla ihop allting till en perfekt Mercedes. Med den färg och utrustning som vi önskar, till på köpet.

Om det är något vi vet säkert, så är det att utan kontroll faller alla system i kaos. Teorierna om big bang och evolutionen föreslår däremot precis det motsatta – att kaos befrämjade perfektion. Skulle det inte vara rimligare att anta att big bang och evolutionen var kontrollerade händelser? Kontrollerade av Skaparen?

Araberna berättar berättelsen om en nomad som hittar ett utsökt palats i en oas mitt i en i övrigt ödslig öken. När han frågar hur det byggdes, säger ägaren till honom att det formats av naturens krafter. Vinden formade stenarna och blåste dem till oasens kant, och stjälpte ihop dem till ett palats. Sedan blåste den ihop strån av fårull till mattor och bonader, träbitar till möbler, fönsterbrädor och lister, och placerade dem på precis rätt ställen i palatset. Blixtnedslag smälte sand till glasrutor och kastade in dem i fönsterkarmarna, och smälte svart sand till stål och formade den till staketet och grinden med perfekta vinklar och symmetri. Processen tog miljarder år och hände bara på detta ställe på jorden – bara genom ett sammanträffande.

När vi slutar himla med ögonen fattar vi poängen. Naturligtvis byggdes palatset efter en ritning, inte slumpmässigt. Vad (eller rättare sagt, vem) ska vi då tillskriva ursprunget till oändligt mer komplexa saker, som vårt universum och våra liv?

Ett annat klassiskt argument för ateism fokuserar på vad folk uppfattar som ofullkomligheter i skapelsen. Detta är “Hur kan det finnas en Gud om si och så hände?”-argument. Ämnet i fråga kan vara allt från en naturkatastrof till missbildningar, från folkmord till farmors cancer. Det är inte poängen. Poängen är att förneka Gud baserat på vad vi uppfattar som orättvisor i livet, förutsätter att ett gudomligt väsen inte skulle ha gjort våra liv annat än perfekta, och skulle ha skipat rättvisa på jorden.

Hmm… finns det inget annat alternativ?

Vi kan lika lätt föreslå att Gud inte gjorde livet på jorden till ett paradis, utan snarare som ett test, av vilket straff eller belöningar fås i nästa liv, i vilket Gud skipar Sin yttersta rättvisa. Till stöd för denna tanke kan vi fråga vilka som led större orättvisa i sina världsliga liv än Guds favoriter, det vill säga profeterna? Och vilka förväntar vi skall nå de högsta positionerna i paradiset, om inte de som behåller sann tro trots världsliga motgångar?

Jag hoppas att vi genom detta resonemang kan enas om svaret på den första “stora frågan”. Vem skapade oss? Kan vi enas om att om vi är skapelsen, så är Gud Skaparen?

Om vi inte kan enas om detta så är det nog ingen idé att fortsätta. Men för de som är överens, fortsätter vi till “stora frågan” nummer två – varför är vi här? Vad är, med andra ord, meningen med livet?

Den första av de två stora frågorna i livet är: “Vem skapade oss?” Vi tog upp den frågan i den föregående artikeln och kom (förhoppningsvis) fram till att svaret var “Gud”. Då vi är skapelsen, är Gud Skaparen.

Låt oss nu vända oss till den andra “stora frågan” som är: “Varför är vi här?”

Ja, varför är vi här? För att få berömmelse och rikedomar? För att göra musik och bebisar? För att bli den rikaste mannen eller kvinnan på gravplatsen, eftersom vi skämtsamt får höra att “den som har mest grejer när han dör vinner”?

Nej, livet måste vara mer än så, så låt oss fundera på saken. Se dig omkring till att börja med. Såvida du inte bor i en grotta, så är du omgiven av saker som vi människor har tillverkat med våra egna händer. Varför tillverkade vi dem då? Svaret är naturligtvis att vi tillverkar saker för att de ska fylla en viss funktion för oss. Kort sagt, vi tillverkar saker för att de ska tjäna oss. Så varför skapade då Gud oss, om inte för att tjäna honom?

Vårt syfte är då att tjäna Gud. Vi tar emot Hans budskap genom profeterna såväl som genom skrifterna, men ingenstans så tydligt som i Koranen, islams heliga bok: “Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig.” (Koranen 51:56).

Vilket för oss till nästa punkt: Om vi erkänner vår Skapare och att Han skapade människorna för att de ska tjäna Honom, så blir nästa fråga: “Hur? Hur tjänar vi Honom?” Utan tvekan besvaras denna fråga bäst av den som skapade oss. Om Han skapade oss för att tjäna honom, så förväntar Han sig att vi ska bete oss på ett visst sätt om vi ska uppfylla vårt syfte. Men hur kan vi veta hur detta sätt är? Hur kan vi veta vad Gud förväntar sig av oss?

Ja, betänk följande: Gud gav oss ljus med vilket vi kan finna vägen. Även på natten har vi månen till ljus och stjärnorna att navigera efter. Gud gav andra djur navigeringssystem som bättre passar deras omständigheter och behov. Flyttande fåglar kan navigera, även mulna dagar, med hjälp av ljus och polarisation.

Valar navigerar genom att “läsa av” jordens magnetfält. Laxen hittar tillbaka från det öppna havet till exakt den plats där den föddes, med hjälp av lukt, om man kan tänka sig det. Fiskar känner av avlägsna rörelser genom tryckreceptorer som finns längs kroppen. Fladdermöss och de blinda floddelfinerna “ser” med sonar.

Vissa marina organismer (den elektriska ålen är ett högspänningsexempel) genererar och känner av magnetfält, vilket låter dem “se” i grumligt vatten eller i havsdjupens mörker. Insekter kommunicerar med feromoner, vars spår leder dem till mat, och sedan hem igen. Växter känner av solljuset och växer mot det (fototropism), deras rötter känner av gravitationen och växer in i jorden (geotropism). Kort sagt har Gud givit varje del av Sin skapelse vägledning.

Kan vi på allvar tro att Han inte skulle ge oss vägledning i den viktigaste aspekten av vår existens, nämligen vår raison d’etre – vår anledning att finnas till? Att Han inte skulle ge oss verktygen med vilka vi kan uppnå frälsning?

Såklart inte. Härav, uppenbarelsen.

Se på det såhär: Varje produkt har specifikationer och regler. För mer komplexa produkter, vars specifikationer och regler inte är intuitiva, krävs instruktionsböcker. Dessa instruktionsböcker är skrivna av den som kan produkten bäst, det vill säga tillverkaren.

En typisk instruktionsbok börjar med varningar om felaktigt användande och de farliga konsekvenserna därav, fortsätter med beskrivning av hur man använder produkten korrekt och fördelarna som fås därigenom, och ger produktspecifikationer och en felsökningsguide med vilken vi kan rätta till tekniska fel på produkten.

Hur skiljer sig det från uppenbarelsen?

Uppenbarelsen säger vad vi ska göra, vad vi inte ska göra och varför, säger vad Gud förväntar sig av oss, och visar oss hur vi rättar till våra fel. Uppenbarelsen är den ultimata instruktionsboken, som givits som vägledning till den som ska använda oss, vi själva.

I den värld vi känner, anses produkter som motsvarar eller överträffar specifikationerna vara framgångar, medan de som inte gör det är… hmm… låt oss fundera på detta. Varje produkt som inte motsvarar specifikationerna blir antingen reparerad eller, om det är hopplöst, återvunnen. Med andra ord, skrotad. Aj. Plötsligt blev den här diskussionen läskigt allvarlig. För i den här diskussionen är vi produkten – skapelsens produkt.

Men låt oss stanna upp en stund och tänka på hur vi samspelar med de olika sakerna som fyller våra liv. Så länge de gör som vi vill är vi nöjda med dem. Men när de misslyckas gör vi oss av med dem. Några lämnas tillbaka till affären, några lämnas till välgörenhet, men förr eller senare hamnar de alla i soporna, som… grävs ner eller bränns.

På samma sätt blir en underpresterande anställd… “fired” (bränd). Stanna upp nu och fundera lite på det ordet. Var kom den eufemismen för straffet för en underpresterande ifrån? Hm… den som tror att lärdomarna i detta liv motsvarar lärdomarna i religionen kan ha roligt med det här.

Men det betyder inte att dessa analogier inte gäller. Tvärtom bör vi minnas att både Gamla och Nya Testamentet är fyllda av analogier, och Jesus Kristus använde liknelser när han undervisade.

Så vi bör kanske ta detta på allvar.

Nej, jag misstog mig. Helt säkert bör vi ta detta på allvar. Ingen har någonsin ansett att skillnaden mellan himmelska fröjder och helveteseldens pina är något att skratta åt.

I de föregående två delarna av denna serie besvarade vi de två “stora frågorna”. Vem skapade oss? Gud. Varför är vi här? För att tjäna och dyrka Honom. En tredje fråga uppkom naturligt: “Om vår Skapare skapade oss för att tjäna och dyrka Honom, hur gör vi det?” I den föregående artikeln föreslog jag att det enda sätt som vi kan tjäna vår Skapare på, är genom att lyda Hans påbud som förmedlats genom uppenbarelsen.

Men många människor skulle ifrågasätta mitt påstående: Varför behöver människan uppenbarelsen? Är det inte tillräckligt att bara vara god? Är det inte tillräckligt för var och en av oss att dyrka Gud på vår eget sätt?

Angående behovet av uppenbarelsen, så skulle jag poängtera följande: I den första artikeln i denna serie påpekade jag att livet är fullt av orättvisor, men att vår Skapare är rättvis och rättrådig och Han skipar inte rättvisa i detta liv, utan i det nästkommande.

Men rättvisa kan inte skipas utan fyra saker – en domstol (d.v.s. domedagen), en domare (d.v.s. Skaparen), vittnen (d.v.s. män och kvinnor, änglar, delar av skapelsen), och en lagbok med vilken man kan döma (d.v.s. uppenbarelsen). Så hur kan vår Skapare skipa rättvisa om Han inte håller människorna ansvariga inför lagar under deras livstid? Det är inte möjligt. I så fall skulle Gud skipa orättvisa istället för rättvisa, eftersom Han skulle straffa folk för överträdelser som de inte hade någon möjlighet att veta att de var brott.

Varför behöver vi annars uppenbarelsen? Till att börja med kan inte människorna ens komma överens om sociala och ekonomiska frågor, politik, lagar o.s.v. utan vägledning. Så hur kan vi någonsin komma överens om Gud? För det andra så skriver ingen instruktionsboken bättre än den som tillverkat produkten.

Gud är Skaparen, vi är skapelsen, och ingen känner det övergripande systemet i skapelsen bättre än Skaparen. Tillåts anställda utforma sina egna arbetsuppgifter, plikter och ersättningspaket som de vill? Tillåts alla medborgare skriva sina egna lagar? Inte? Nå, varför skulle vi vara tillåtna att skriva våra egna religioner?

Om historien har lärt oss någonting, så är det de tragedier som drabbar när människan följer sina infall. Hur många som har hållit fast vid paroller om fritt tänkande har utformat religioner som överlämnat dem själva och deras anhängare till mardrömmar på jorden och förbannelse i nästa liv?

Så varför är det inte tillräckligt att bara vara god? Och varför är det inte tillräckligt för var och en av oss att dyrka Gud på vårt eget sätt? Till att börja med skiljer sig folks definitioner av “god” från varandra. För vissa betyder det hög moral och rent leverne, för andra är det galenskap och förödelse. På samma sätt skiljer sig också tankarna om hur man dyrkar och tjänar vår Skapare.

Mer precist kan man säga att ingen kan gå in i en affär eller en restaurang och betala med en annan valuta än den köpmannen accepterar. Så är det med religionen. Om folk vill att Gud ska acceptera deras tjänst och dyrkan så måste de betala i den valuta som Gud kräver. Och den valutan är lydnad till Hans uppenbarelse.

Tänk dig att uppfostra barn i ett hem i vilket du har satt upp “hemregler”. Sedan berättar ett av dina barn en dag att han eller hon har ändrat reglerna, och tänker göra saker annorlunda. Hur skulle du svara på det? Mer än troligt med orden “Du kan ta dina nya regler och dra åt helvete!” Fundera på det. Vi är Guds skapelse som bor i Hans universum under Hans regler, och “dra åt helvete” är väldigt troligt vad Gud kommer att säga till den som tar sig friheten att åsidosätta Hans lagar för sina egna.

Här blir det fråga om uppriktighet. Vi bör erkänna att allt välbehag är en gåva från vår Skapare och förtjänar tacksamhet. Om man får en gåva, vem använder den innan man tackar? Och ändå njuter många av oss av Guds gåvor en hel livstid och tackar aldrig. Eller tackar sent. Den engelska poeten Elizabeth Barret Browning talade om ironin i den nödställde människans bön i “The Cry of the Human”:

Och läppar säger “Gud, var medlidsam”,

Som aldrig sa “Prisad vare Gud”.

Ska vi inte visa gott uppförande och tacka vår Skapare för Hans gåvor nu, och därefter i resten av våra liv? Är vi inte skyldiga Honom det?

Du svarade “Ja”. Det måste du ha gjort. Ingen kan ha läst så här långt utan att vara överens om det, men här är problemet: Många av er svarade Ja, väl medvetna om att ert hjärta inte är i Bibeln. Eller kanske är det i Bibeln, men inte helt. Ni är överens om att vi skapades av Skaparen. Ni kämpar för att förstå Honom. Och ni längtar efter att tjäna och dyrka Honom på det sätt Han påbjuder. Men ni vet inte hur, och ni vet inte var ni ska leta efter svaren. Och det är, tyvärr, inte ett ämne som kan besvaras i en artikel. Tyvärr måste den frågan tas upp i en bok.

Å andra sidan är de goda nyheterna att jag har skrivit denna bok, och dess titel är “The First and Final Commandment” (skall snart publiceras under titeln “MisGod’ed”). Så om du gillar det du läst här, så inbjuder jag dig att läsa vad jag skrivit där.