Översikt över Koranen
Koranen
(arabiska: al-Qurʾān, “recitationen”) är islams heliga skrift som muslimer anser vara Guds (Allāhs) ord uppenbarade för profeten Muhammed på arabiska under cirka 23 år, från omkring år 610 e.Kr. till profetens död, och består av 114 kapitel kallade suror.
Innehåll och struktur
- Suror och verser:
Koranen är indelad i 114 suror som varierar i längd; varje sura består av verser (āyāt). Surornas ordningsföljd i den vanliga tryckta texten är inte kronologisk utan redigerad efter en tidig muslimsk praxis för recitation och lärande. - Teman och budskap:
Centrala teman är monoteism (tawḥīd), profeternas berättelser (bekräftelse av tidigare profeter), lag och moral, rättvisa, gudsfruktan, uppståndelse och vägledning för personlig och samhällelig praxis. - Språk och status:
Koranen anses vara uppenbarad på klassisk arabiska (även kalls för riks arabiska) ; översättningar betraktas i islamiska traditioner som tolkningar av innebörden snarare än den textuella uppenbarelsen själv.
Hur uppenbarelsen skedde
Uppenbarelsen förmedlades enligt traditionen genom ärkeängeln Jibrīl (Gabriel) till Profeten Muhammed frid vare över honom, ofta i form av recitation som profeten antingen hörde eller fick lära sig muntligt innan den nedtecknades av följeslagare. Uppenbarelserna kom i olika situationer och tillfällen under årens lopp; vissa suror klassificeras i traditionen som Mekanska (tidiga, ofta tros och eskatologiska teman) eller ;edinske (senare, mer samhällsreglerande) beroende på när och var de uppenbarades. (Wikipedia)
Nedtecknande och bevarande
- Skriftlig nedteckning under Profeten Muhammeds tid frid vare över honom:
Många av profetens följeslagare nedtecknade verser på olika material (t.ex. pergament, ben, palmblad) samtidigt som recitation och memorerande var huvudmetoden för spridning och bevarande. - Kanonisering efter profetens död:
Under kalifen Abū Bakr och framförallt kalifen ʿOthmān organiserades och standardiserades den skriftliga texten till en enda recension (Musḥaf) för att säkra en enhetlig läsning bland växande muslimska samhällen; ʿOthmāns version spreds sedan till olika provinser och andra varianter brändes enligt traditionen för att undvika splittring i recitationen. - Muntiligt bevarande:
Parallellt med skriftlig standardisering fanns en stark muntlig tradition med memorering (Hifẓ) som fortsatt vara central i bevarandet av texten.
Tolkning, läsning och auktoriteter
- Tafsir och rättsvetenskap: Koranen tolkas genom genrer som tafsīr (exeges) och används tillsammans med hadith (profetens uttalanden och handlingar) för juridiska och teologiska slutsatser inom islamisk rätt (fiqh).
- Olika lässätt: Det finns erkända qirāʾāt (godkända lässätt) som reflekterar små fonetiska och uttalsmässiga skillnader i recitation; dessa påverkar i regel inte dogmatiska kärnbetydelser men har historisk och liturgisk betydelse.
- Översättningar och roll: Översättningar används för undervisning och förståelse men betraktas inte som ersättning för eller likvärdig med den arabiska uppenbarelsen inom majoriteten av religiösa traditioner.
Praktisk läsning och betydelse i muslimers liv
- Ritual och recitation:
Koranen reciteras i bönen, vid högtider, i undervisning och för personlig fromhet; recitationen ses som en handling i sig med andlig och etisk betydelse. - Lag och etik:
- Texten utgör en primär källa för moral, lagstiftning och social vägledning i muslimska traditioner, tolkad inom historiska och rättsliga skolor som utvecklat metoder för att tillämpa dess budskap i skilda kontexter.
